Digitaliserings projekt utan ände
Har under en längre tid försökt att digitalisera MAK (Mariestads Astronomiska Klubb) gamla medlemstidningar. Första halvan utav (om man nu kan kalla den för sådan) blev en extremt långsam process, fram till jag tog kontakt med SAAF (Svensk Amatör Astronomisk Förening) och det visade sig att jag hade tillämpat alldeles för upplösning vid digitaliserings processen.
Man kan tycka, att detta borde varit ganska självklart för mig, att upplösningen för lite väl tilltagen; av någon konstig anledning så fick jag intalat mig själv till att detta skulle framtidssäkra dokumentens läsbarhet i framtiden.
Vist att det ligger en del sanning i påståendet, att skärmars upplösning kommer att öka med tiden men det förhindrar inte användaren att zooma in. Ja…man är bra dum ibland, och man måste försöka att inse det fast det svider till lite. 🙂
Hela arbetet utförs på gammal utrustning, en Epson 4870 scanner, som garanterat är mer än 22 år gammal vid det här laget. Redan då fick man tillgång till extrem upplösningar på 40,800 × 56,160 pixlar dvs 4800 dpi om man var villig till att betala för det.
Tillverkarna hade under den era helt andra värderingar, vist att de ville göra en förtjänst på sina produkter men de var för den delen inte villiga till att tillverka vilken skit som helst, och framförallt så var priset motiverat till det man fick för pengarna.
Epson 4870 var då en ”top of the line” produkt från Epson och framför allt så överskrider dess kapacitet behoven som jag kan ställa på upplösning idag, dvs 22 år senare. Jag tycker att det är helt fantastiskt, med tanke på att Epson redan då hade ett indirekt miljötänk på hållbarhet, något som har försvunnit helt från dagens produktionsindustri.
För den är byggd som en pansarvagn :-), det är kvalité på plasten och komponenterna.
Tillväga gångs sättet av inskanningen.
Tidningen är utformat som ett häfte, som består av två stycken A4 papper hopvikta till en A5 tidning, inget märkvärdigt alls. Min första tanke var att scanna in varje A5 sida och därigenom separera upp dem i filer, dvs 8 sidor totalt för varje utgivet nummer.
Och detta var lite väl ambitiöst tänk från min sida, vist att det blir snyggt förfördelat men det bidrog även till en väldigt utdragen och tidskrävande process. Kände slutligen, att jag mer eller mindre var tvingad till att se över processen eller att överväga och överge projektet helt.
När verkligheten springer ikapp, så kommer man förr eller senare att komma i underfund med att något inte fungerar i det långa loppet. Vist att jag har tid, men jag har inte tid i överflöd och kände att det finns en övre gräns för vad som kan spenderas, bara på ett projekt.
Att bevara något för efterlevande är kanske god tanke i grunden, men till vilket pris 🙂
Förenklade det hela, scannade av häftet i A4 och drog ner på upplösningen från 1400 dpi till 700, och genast så framstod livet som betydligt enklare. Kändes som att man faktiskt kunde producera något, inom en vettig tidsram.
Frågan kvarstår, hur mycket finns kvar att digitalisera. För mycket tror jag, inte för att gnälla men jag skulle faktiskt också vilja läsa större delar utav materialet. Har gått igenom delar utav det, och det är faktiskt ganska intressant läsning, herr Rune Fågelqvist är en bra skribent och en intelligent sådan.
Humorn finns där, han har glimten i ögat så att säga och det gäller bara att hitta den. Vad som blir tydligt ganska snabbt under läsningen, är att Rune var en väldigt intelligent person och han verkligen lyser med den. Han visste förmodligen mer om livet och universum än vad någon av oss vanligt dödliga någonsin kommer att komma i insikt över. Och framförallt så såg han det som sin uppgift att förmedla kunskapen vidare, han såg inte sig själv som överlägsen ”att han han var intelligent, det visste han redan” och därmed hade han inte behovet av att hävda sig.